Vad gör Ralph McTell nuförtiden då?

-Ja, jag har inte så bra koll på vad Ralph McTell har haft för sig de här senaste åren, sade O. -Vill säga, efter 1973 eller så. Den här sidan ”Zimmerman Blues”.

Detta påpekande innehöll en fråga. Det var, som alla initierade förstår, en utmanande fråga. Så mycket mera som frågeställaren var den som en gång fäste min uppmärksamhet på unge McTell.
Men det var, således lååångt före 1973.

Det var nog 1970, eller kanske redan 69.  Har en minnesbild av att jag tittade på Spiral Staircase där i den överraskande välsorterade skivaffären i Eltham, den gången jag inte köpte Marble Index och inte Goodbye and Hello.
Två så bra skivor har jag nog aldrig inte köpt på en gång någon annan gång.

Alltnog. Ralph McTell har fortsatt att göra bra låtar även efter de särskilt minnesvärda albumen My side of your window och Not till tomorrow

En av mina favoriter är den här. Troligen den enda låten i den brittiska singersongwriter-traditionen som uttryckligen nämner Schweigaardsgate i Oslo; men det är inte riktigt det som är det viktiga.
Tyvärr ej på youtube – här en egen video.

Förutom den vackra typiskt mctellska melodin tycker jag om hur den klimax man oroligt väntar på faktiskt aldrig kommer; det blir aldrig mer dramatiskt än att duvorna flyger upp utanför.

Intressant nog heter sången "Easter Lilies", vilket man hade fått bock i kanten av engelskläraren om man kallat påskliljorna för. Fast det är klart utsagt att det handlar om daffodils.

Tid har ändå gått sedan det där tidiga 70-talet, då några av oss tappade kontakten. I några låtar har tidens gång satt avtryck.

En av de allra vackraste – över huvud taget en av de vackrare skildringar jag vet av den åldrande kärlekens stilla glädje - är Naomi:

 

 (…en sång som McTell faktiskt skrev redan på 70-talet)

Samhällskritikern Ralph McTell har inte heller tystnat, även om hans sånger sällan har varit plakatpoesi, oftare små berättelser som tillåtit lyssnaren att dra sina egna slutsatser. Men han har nog aldrig riktigt mer kommit nära vreden i en sång som I´ve thought about it från My side of your window:


Men – det finns ju andra infallsvinklar på tillvaron.

 
Jag har sett att McTell fått kritik i kommentarsfälten kring denna sång för bristande teologisk renlärighet.

Då tror jag att man har tappat poängen.
Väldigt mycket tappat poängen, faktiskt.

Det var länge sedan jag stötte på ett så friskt grepp på evangeliebudskapet, och det utan att göra våld på det. Man tänker ju att just så måste man kunna uppleva det, om man är sann Gud och mänska sann.
En Jesus som talar med troende och tvivlare i samma mening, det är inte varje dag.


 Det vackraste då? Jag vet inte. Det finns flera kandidater. Men jag sätter en slant på denna.

 

En annan stark kandidat är förvisso ”Nannas song”. Men den härrör ju inte från de här allra senaste åren (de efter 1973…) utan är i själva verket den andra sång som Ralph McTell skrev, enligt hans egen utsago.
Men den är vacker. Här i en färsk upplaga.

 

Och så White Dress. Att ta sig an någonting som Sandy Denny sjungit är alltid att ta en risk.
Men McTell hanterar sången (som ju faktiskt är hans och Swarbricks) på sitt eget sätt och tar den vidare, eller i andra riktningar.

 


(Kolla också till exempel Summer Girls,  Still in dreams  och - från tiden före 1973 - Michael in the garden,  Clown, och Standing down in New York town.)



Varje redovisning av Ralph McTells sånger har en naturlig slutpunkt. Låt vara att också den ligger i början av hans karriär.
Terminus.
Här slutar och börjar det.

 


______________________________________________
______________________________________________


PS. Ja det var ju Zimmerman Blues, förstås. Kanske inte hans bästa.
Men diskussionen började ju där nånstans.


 

Och ja, Ralph McTell har skrivit (med god hjälp av traditionen) den kända sången From Clare to here - det är säkert den du tänker på.
Nån annan kan jag inte komma ihåg...  ;-)

Fjärde maj. På månen och här.

Fjärde maj och dags att påminna världen om Cirkus Miramar, detta förträffliga band från Trollhättan.

De har en hel rad utmärkta låtar i sin postpunkproggkatalog, revolutionära och vemodiga och dansanta och ibland alltihop på en gång.

Men en låt står ut.

Och det är den som det handlar om i dag – den som handlar om i dag. 

Eller om den handlar om november.  Det är lite oklart. Och det är just det oklara som är charmen.

Eller rättare sagt det svindlande svävande dubbla, flerskiktade, mångtydiga.

Det är ingen tvekan om att detta i någon mening är en politisk sång. Det är bara det att det inte går att nagla fast den. För det finns inte ett ord i den som ens antyder något med politik, ingenting om dagskraven och ingenting om utopin.

Men ändå.

Och så är det förstås en av de finare kärlekssånger jag vet.  Fast vem som älskar vem och hur det går med det, och varför det går just så eller inte så, och vad som kommer att hända sedan, det är svårt att veta.

Ungefär som i  livet vet  ni.

Med bara en anings förskjutning skulle den här texten kännas pretentiös. Men förskjutningen sker inte.

Nu är den bara sann, allmängiltig, klargörande.

Vi vet lite mer om världen. 

Att vi inte riktigt vet vad det är som vi vet är ingen invändning. Snarare tvärtom.

Det var en slump att jag ramlade på den här låten, det här bandet, all den här poesin och kraften. Men när jag väl gjort det var jag fast.

Och fast sitter jag, ett antal CD-skivor och många lyssningar senare (Bara det, att kalla en skiva för ”Fisk och skaldjur i svenska vatten”. Bara det).

_______________________________________________________

Som sagt, det här handlar om Fjärde maj på månen, men här är några bonusspår:

Vreden i "Fattiga barn..."

Vemodet i "Sis Morphene"



Vilsenheten i "Zikoriats bar"





Vintern i "Schlager från Moskva"

Harvey Andrews - Writer of songs

Det var inte bara feministikonen Maggie Thatchers bortgång som fick mig att tänka på Harvey Andrews igen.

Sanningen att säga tänker jag på Harvey Andrews och hans musik ganska ofta.

Och lyssnar på den.

En egensammanställd skiva med titeln ”Writer of songs” har hängt med som del av soundtracket på ganska många bilresor, och låten I´m here sammanfattar numera ganska bra var jag befinner mig i livet – även om den (som M påvisade) nog är riktad till en dotter, inte en son.

Det hindrar inte att den stora kvinnosakskvinnan Maggie Thatcher lyfte upp ett av Andrews gamla mästerstycken i den bittersatiriska genren:

Hur som helst, 
Harvey Andrews musik finns alltid ganska nära, ända sedan jag första gången blev medveten om den för sådär 40 år sedan (genom O, antar jag, utan att minnas detaljerna).

Första bekantskapen var i alla fall skivan Friends of mine  och den första upplevelsen Requiem, med dess tillbakablickande på en nyss förgången ungdomstid och en skeptisk utblick mot samtiden – lika gångbart än i dag.

Vilken sång som är den bästa är mest en fråga om tillfälligheter, stämningar, ärende.

Men en ständig kandidat är ovannämnda I´m here. Det är inte bara en förälders älskvärda erbjudande av hjälp när det behövs, även om det momentet är väl uttryckt – det är också den melankoliska insikten om varför det blivit dags för det, blivit dags att strax lämna över stafettpinnen definitivt –

Det, och det mesta andra i sången fungerar lika bra för den som bara har söner.

Yes I’m here because that’s all I can be 
I’ve raised you and I’ve praised you, now you’re free 

And my days go by so fast, I’ve less future and more past 
And there’ll come that day at last I’ll disappear 

There’ll come that day at last I won’t be here 

En annan evig favorit är She saw him smile. Sällan har något så fint – och ändå så sorgligt – utvunnits ur ämnet demens.

När time has been and gone and done its worst.

Och hur kärleken finns där, någonstans där inne, fast mannen som hon älskat till synes inte finns där.

Den är också en fin skildring av hur musiken förmår förena, ett ögonblick, när språket och tanken inte längre kan.

Den sortens subtila närmande, dess in- och utblickar i själens landskap, dess strödda självklarheter och förtätade klarhet, finns överallt i Andrews oeuvre.

Det är själva hans stil.

Han kan vara uppsluppet glad ibland, och som vi redan sett och skall se igen är han ofta bitskt politisk och satirisk, men det är det bitterljuva som märker ut hans sånger, som får dem att stå ut.

Och det passar så bra till hans överraskande mjuka röst och hans förmåga att hitta de självfallna melodierna.

Ibland är ljuvheten förstås nästan borta och bara bitterheten finns kvar, som är den hjärtskärande The Mallard

- men till och med i denna sorg är det ju längtan efter glädje, gemenskap och skönhet som ringer ut, drömmen om det goda slås sönder – and tried though I have I still cant understand – men det är likväl drömmen om det goda och sköna som blir kvar.

Nej det är inte en seger över ondskan, över plågoandarna, över det meningslösa förstörandet. Men det är ett ögonblicks förmåga att bjuda dem spetsen, att framhålla något annat, något mera meningsfullt.

Det är så sorgligt och så vackert.

Alla har vi ju träffat de där människorna.

I mig gör det fortfarande ont varenda gång jag lyssnar till den här låten.

Vi möter samma tanklösa ondska i inledningen av ”I´d rather read a book”.

Men detta är en av inte så väldigt många av Harvey Andrews sånger som har ensorts happy end. 

Och även om man känner att den bokläsande, bokälskande, försynta sortens människor som INTE har sitt högsta nöje i att skratta åt andra människor är en krympande skara, så får den sista ordet här.

I förbigående några lustmord på slemmiga typer.

Å andra sidan

Ibland är det så enkelt.

Livet, kärleken, gemenskapen.

Friends of mine:

Harvey Andrews är en vass kritiker av avigsidor i det brittiska (klass)samhället. Det hindrar inte att hans absolut mest kända sång (så känd att många tror att det är en trad-låt, ibland anges den som skriven av ”en okänd soldat”) handlar om en brittisk soldat på Nordirland; också följande melodi hyllar en brittisk krigare, om än av en tidigare generation.

Gemensamt har de att det är människan de skildrar och ser, inte soldaten. Och ”Able Baker” är inte en skildring av heroismen under Slaget om Storbritannien 1940, utan om vad som hände sedan.  
Dess sinnestillstånd är inte hjältedyrkan utan vemod.

Å, jag kunde fortsätta länge och räkna upp sånger: den desperata Headlines (”black September, black October, black November mark the time”), den djupmelankoliska Autumn Song,  den kärleksfyllda Bruges, den dystopiska Anna My Love  (med dess egendomliga ekon av Eyvind Johnsons "Favel Ensam"), Margarita, Gift of a brand new day,  – men det här kan inte bli för långt.

Bara några till ändå.

Kent State University, 1970. 

Neil Young skrev ”Four dead in Ohio”, och Harvey Andrews skrev Hey Sandy, en text svidande av smärta.

Politiska protester kan vara lite mer sofistikerade än det som man får plats med  på ett plakat.

Ett sätt att skriva effektiv satir är att helt enkelt kliva in i den andre, låta honom tala.

Med vissa människor verkar det lättare: som att det bara är att låta dem tala.

Harvey Andrews The way we lived then är ett litet mästerstycke i den genren. 

Återigen är det thatcherismen som står i skottlinjen.

Dess dumsmarta tjänare

Dess inskränkta lustjägare.
Dess klassförakt snett uppifrån

En sång full med oneliners av koncentrerat bittert klasshat, i flera riktningar. Och dessutom de där raderna som var en spådom när de skrevs men är verklighet nu:

Only this time we´ll know where it comes from, we´ll know how to keep it and make someone else pay

Det är otäckt.

Men det är bra.

Richard Harris: Gestaltning

Richard Harris ja.  
Och i samma andetag: "Och Jimmy Webb."

Två skivor. En perfektion.
Och så lite efterskörd.

För de flesta är Richard Harris förstås en skådespelare. Det var han ju också, en alldeles lysnade skådespelare, med ett brett register, från actionroller på Navarone och i Telemarken till de sista årens Dumbledore i de första Harry Potter-filmerna. Eller från Antonionis ”Den röda öknen” till Camelot.

Många minns hans roll i A man called Horse.

För min del tänker jag allra helst på hans fantastiska insats som Rikard Lejonhjärta i Lesters ”Robin och Marian”, ett avtryck efter decennier, i en film som också i övrigt innehöll minnesvärda skådespelare – bara tanken att sätta upp Sean Connery mot Audrey Hepburn i titelrollerna!

Men musiken.
De där två skivorna.

För mig var Harris alltid framför allt sångaren – eller kanske gestaltaren - av Jim Webbs sånger. Från det första ögonblicket jag hörde MacArthur Park dendär magiska försommaren 1968 och allt sedan dess.

Spring was never waiting for us girl, it ran one step behind…

MacArthur Park är och förblir det största ögonblicket i det innehållsrika verk som är samarbetet mellan Jimmy Webb och Richard Harris.

Men det finns så mycket, så mycket.

Jag mindes Didn´t we som en uppföljande singel, men hittar den på baksidan av samma skiva.
Den har en annan sorts styrka.

MacArthur Park är obönhörligen tillbakablickande, den är en saknadens hymn, en längtan.

Det nästan perfekta
Det alltid närvarande.

Det nästan outhärdliga.

Det för alltid förlorade.

Didnt we spelar i samtiden.

Det inte riktigt perfekta

Det nästan uppnådda

Det alltför oigenkännliga

Det oåtkomliga närvarande:

         ”Det är ju så bra. Så varför är det inte riktigt bra?”

Det kanske inte är så märkvärdigt vad som berättas.  Kanske inte.
Men lyssna på hur Richard Harris levererar detta: så att man inte tvivlar ett ögonblick.

Absolut självklart sant. Fullkomligt här och nu och just så. Vi lyssnar och är där.

Det är mycket märkvärdigt.

Det kom en ny sång senare samma år, på hösten.
Den handlar om katastrofer, om människans utsatthet, och de stora svep och nedslag som döden gör.

Eller: Det handlar återigen om sorg.

Återigen klätt i Webbs svävande melodier och arrangemang och levererat av Harris med en förödande saklighet som rör upp känslorna så mycket mer.

Hear them singing/All the women of Pompei/Standing with the Kansas City housewives/In doorways/In volcanoes and tornadoes on Doomsday

Dessa tre stycken räcker till ett monument.

Man kan luta sig tillbaka och vara nöjd.
De var också allt jag hade under flera år.

Men så köpte jag de där två LP-skivorna, först ”A Tramp Shining” och sedan ”The yard went on forever”.

Särskilt den första satte sin prägel på en tid, några månader kanske, i de senaste tonåren. Varje sång för sig, tillsammans i en helhet.

Jag fångades av den postromantiska cynismen (eller den post-cyniska romantiken?), av nattklubbsvisdomen, som uttrycktes så perfekt i både ord och toner.

Det är en mycket ”vuxnare” musik än vad jag egentligen lyssnade mest på när jag var 17, men det handlar ju om något som är musikens och konstens kärna, den inre sanningen, förmågan att tala till oss, med oss, i oss.

Om ensorts sanning. Den enda som finns: konstens vibrerande approximativa maktlösa sanning.

Jag kan så lite om tonsäkerhet och omfång och tonartsväxlingar och ”att sjunga rent”. Men jag vet när något är välgjort.

"The name of my sorrow" är bara en av dessa sånger som sitter som en väl inslagen spik.

The last I heard from Mary Anne

She hadn' t changed a bit – everything was in its place

Too bad I didn’t fit…

Ibland får jag för mig att Richard Harris bara var ett sorts instrument som geniet Jimmy Webb spelade på.
Andra gånger tvärtom att merparten av Webbs sånger är rätt medelmåttiga nattklubbsnummer som får sin hela lyster genom Richard Harris dramatiska leverans.

Sanningen är väl att det är ett gott partnerskap.

Webbs låtar har gått ganska bra ihop med andra, och Harris lyfter även sådant som Camelot.
Klart att det blir bra.

Det finns en bitterljuvhet i nästan alla sånger på den där första skivan, och det lilla stänket av misogyni är helt under kontroll:

På nästa skiva finns förvisso ett stycke där bitterheten ligger närmare.
Nästan för nära.
Men så bra det är:

Men oftast är det "saknaden och inget annat än saknaden", som G.O. skriver, som det handlar om.

En hastig blick över axeln på de där ögonblicken då livet tog en annan vändning, fast man kanske inte ens märkte det just då:

.

Lyssna på med vilken självklarhet mannen från Limerick återkallar en förgången amerikansk ungdom. Gestaltning, som sagt.
Inte en uns av tomrum lämnat åt tvivlet.

Richard Harris gjorde många filmer och flera skivor efter detta. Men till denna nivå var det omöjligt att nå upp igen. Det finns en sjö och sedan aldrig mer.

Flera gånger bra. Ibland riktigt bra.
Och någon gång bränner det till på allvar.
Som när han själv skriver om smärtan som delar hans födelse-ö, med en röst lånad av snickaren från Galileen. Sången har tystnat, orden finns kvar. Och smärtan:




________________________________

Lyssna också på:  In the final hours, Watermark, Lovers such as I, Gayla...