Hart du hört om Beau?

Har du hört talas om Beau?
Eller möjligen om John Trevor? 
Eller, eventuellt, om CJT Midgley?
Nä, jag tänkte väl det. De flesta brukar skaka oförstående på huvudet när man nämner den engelske singer-songwritern med de skiftande namnen.

Noggranna läsare av Låtarna-bloggen bör ha stött på hans namn.
Dels som ett korn i Strössel 8, dels med Love is på plats 27.
Det senare valet förvånade även mig.
Jag skulle i dag nog hellre välja ljuvligt-melankoliska ”The wine was sweeter then” (eller möjligen den dramatiskt nästan klaustrofobiska ”Release” från andra LP:n).

Men en objektiv lista är en objektiv lista.

Kanske var det detdär med vin, som fick mig att tveka, det var ju ännu i början av mitt avsked från de tiderna.

 

Men en av sakerna med Beau är nog just detta, att han har så många låtar att välja på som alla är riktigt bra, men kanske inte några som är så där tok-bra att man bara vill höra dem igen och igen. Men varje låt vill man verkligen höra. Det finns sällan eller aldrig några svaga punkter.

Någon enstaka elförstärkning som man kunde avstått ifrån, till förmån för den tolvsträngande som liksom kan skapa ett helt orkesterljud. Den allra första LP:n från 1969 innehåller – med ett undantag - bara Beau och hans tolvsträngade gitarr; och folk som just lyssnat på den och fått det påpekat blir alltid lika förvånade.

 Men även med band eller annat musikaliskt sällskap blir det bra, och för det mesta riktigt riktigt bra.

Beaus verk har ofta anknytningar till historien, även när det är en personlig berättelse som gestaltas, som i den fint melankoliska ”The Painted Vase” från första skivan.
Inte så få är rena historiska noveletter, han påminner därvidlag lite om en annan följeslagare gnom tiden, Al Stewart – men Beau söker sig sällan till de mest kända skeendena och de stora linjerna (medan Stewart har både 1914 och 1939 i sina låttitlar så sjunger Beau om 1943 och 1779).

En titel anger dock en tanke som båda kan förmodas hysa: 

Om detta är tämligen traditionell skolhistoria – inte utan ett nationaliskt stråk – så är tonfallet ganska annorlunda i ”1917 revolution”  eller det märkvärdiga industrihistoriska minnesmärket ”Pillar of economy”.

Den förstnämnda har f.ö. fått en sorts uppföljare där Beau uttrycker sin sorgsna skepsis mot den bolsjevikiska rörelsens ledare. En sorgsen liten visa som verkar handla om helt andra saker, tills man ställs inför det bittra omkvädet: …where was the communism, please, in your community?

Hans hjältar kommer sällan från slagfälten. Mera typiska är besättningen från räddningsbåten TGB som försvann på havet i mars 1969, i en fruktansvärd storm utefter Skottlands kust, i färd med att utföra sitt uppdrag att försöka rädda andra:

Och inte heller i A nation´s pride, där krig är temat, är det fältherrarna och generalerna som det handlar om, det är soldaterna på slagfältet, de som accept their orders and obey, som står i centrum.
De vars dröm om att aldrig mer behöva gå till anfall snart nog har infriats, men inte så som de hade hoppats

Men hur var det nu med alla namnen?

Jo, det var en gång i mitten av förra seklet en liten pojke  i Leeds som hette Trevor Midgley.  
Christopher John Trevor Midgely.

Men i skolan fanns det två som hette Midgely, och eftersom detta var i en engelsk skola, där alla vanligen kallades vid efternamn, gick det ju inte an, och de fick nya smeknamn – unge Trevor blev ”Beau” eftersom en fransklärare kallat honom det.

Och när hans rimligt framgångsrika karriär runt debuten på legendariske John Peels skivmärke Dandelion hade svalnat efter två kritikeruppskattade skivor som sålde hyggligt men inte just mer – även om ”1917 Revolution” något oväntat lär ha blivit listetta i Libanon – så började Beau/Midgley experimentera med sitt musikaliska uttryck, hämtade upp inspiration från sin ungdoms rockmusik, spelade med band ett tag  - och fann på att använda två av sina andra namn – han blev John Trevor, och fann ytterligare något senare utlopp för sin kreativitet via nätet, som han tidigt använde för publicering och för kommunikation med sina lyssnare.

Ibland uppträdde han parallellt under namnet CJT Midgley, vilket faktiskt ju är vad han heter…

Men Beau försvann inte, och har i detta årtusende återtagit scenen framför herrar Trevor och Midgley. Och varför inte – jag menar kan man kalla en skiva med tolvsträngad gitarr för ”Twelve strings to a Beau” så måste man ju ta chansen, eller hur?

Även om de kommersiella framgångarna har varit begränsade, så har han sin publik, och de senaste tio-15 åren varit mer produktiv än tillförne - jag har haft svårt att hinna  hänga med i utbudet och är fullt nöjd med den första halvan;  det är inget fel på det sena material jag hört, men det tidiga räcker så väl för mig.