En stunds reflekterande visade att det är så i många fall: mina
favoriter finns i den tidigaste utgivningen – vi talar här oftast 60- eller
70-tal, någon gång kanske ett stänk senare.
Obs att detta gäller artister som jag fortfarande uppskattar, vars tidiga skivor jag fortfarande återvänder till, och vars senare produktion fortsätter att tilltala mig, om än inte riktigt lika mycket; det är inte att jag ”tröttnat” på Jackson Browne eller Bruce Springsteen, som var de två fall som utlöste reflexionerna; det är bara att jag tycker att de första skivorna var bäst.
Det gäller nog även Leonard Cohen, fast hans produktion har
varit mer av upp och ner hela tiden – den sista skivan är nog överlägsen Songs
from a room, och Various Positions är ju mil bättre än Death of a Ladies man.
I grunden är det nog ändå de allra första som står sig allra bäst.
"Songs of..." är en skiva helt utan svaga nummer.
Ni fattar
Det går nog att hitta ytterligare exempel, men ni fattar.
I grunden finns det förstås en enkel psykologi bakom – det är det första man hör (av en artist som griper tag i en) som blir kvar och bildar mönster, konstigt vore det annars.
Och i de flesta av de här fallen har jag ju hängt med från
början, eller i alla fall nästan.
Men det är ändå inte fullt så enkelt som den första kärleken.
I fallet Jackson Browne till exempel håller jag den tredje skivan, Late for the sky, som den
självklart bästa – men det var också den tredje i ordningen som jag hörde, när de två första redan var grundligt genomlyssnade och tillagda i favoritkatalogen.
Och i fallet Neil Young är ju de första tre skivorna, som drabbade
mig praktiskt taget samtidigt, så himla disparata att tidens slumpverkan knappast är
förklaringen.
En annan förklaring
Det är förstås också så att en del artister ger sitt bästa
först, i en stor urladdning, och sedan inte har så mycket mer att komma med,
alternativt bara upprepar sig.
Men jag tror det vore svårt att hävda om någon av de här
uppräknade, även om en viss vild fräschör i flera av fallen gått förlorad.
Jag tror faktiskt att det finns en annan förklaring också, som har med musikens allmänna utveckling och mina reaktioner på den.
Ni vet, det hände nåt där runt 80-talet.
Musik skulle man nu inte bara lyssna till, den skulle man dansa
till.
Det var trummaskinerna. Och allt det andra.
Helt plötsligt intresserade sig folk mera för vem som producerat
skivorna än vem som spelade på dem.
Det gick en ström av… …någonting…
…genom populärmusiken, någonting som jag
kände mig ganska främmande inför, någonting som berörde nästan all musik,
inklusive det bästa.
För den som älskar att dansa var 80-talet nog bra.
För oss andra kvarstår en känsla av att det mesta som
producerades då var lite svagare, lite mindre intressant, än det som föregick
och följde.
I fallen Browne och Stewart vill jag alldeles bestämt hävda att detta spelade en roll, liksom för en del andra här ej upptagna favoriter..
Joni M däremot är en annan historia.
Jag delar inte hennes kärlek till modern jazz, helt enkelt.
Någon måste bekräfta regeln
(Det finns givetvis undantag; den tidigt förlorade Phil Ochs nådde till
exempel inte sin storhet förrän ett stycke in i den så sorgligt avbrutna
karriären.
Pleasures of the harbour är den ouppnåeliga höjdpunkten.
Men han är som sagt ett undantag.
Och så finns det ju förstås Bob Dylan.
Det är kanske få som håller hans 10-talsproduktion högst, men
hur många vågor av kreativa toppar och brusande omstarter finns väl inte där
ändå?
Folkakustiska pärlor som Another
side of, elektriska superklassiker som Blonde
on Blonde, skilsmässobittra känslostormen Blood on the tracks eller mogna mästerverk som Time out of mind.
Man kunde ge karln ett Nobelpris för mindre.)
