Richard Harris: Gestaltning

Richard Harris ja.  
Och i samma andetag: "Och Jimmy Webb."

Två skivor. En perfektion.
Och så lite efterskörd.

För de flesta är Richard Harris förstås en skådespelare. Det var han ju också, en alldeles lysnade skådespelare, med ett brett register, från actionroller på Navarone och i Telemarken till de sista årens Dumbledore i de första Harry Potter-filmerna. Eller från Antonionis ”Den röda öknen” till Camelot.

Många minns hans roll i A man called Horse.

För min del tänker jag allra helst på hans fantastiska insats som Rikard Lejonhjärta i Lesters ”Robin och Marian”, ett avtryck efter decennier, i en film som också i övrigt innehöll minnesvärda skådespelare – bara tanken att sätta upp Sean Connery mot Audrey Hepburn i titelrollerna!

Men musiken.
De där två skivorna.

För mig var Harris alltid framför allt sångaren – eller kanske gestaltaren - av Jim Webbs sånger. Från det första ögonblicket jag hörde MacArthur Park dendär magiska försommaren 1968 och allt sedan dess.

Spring was never waiting for us girl, it ran one step behind…

MacArthur Park är och förblir det största ögonblicket i det innehållsrika verk som är samarbetet mellan Jimmy Webb och Richard Harris.

Men det finns så mycket, så mycket.

Jag mindes Didn´t we som en uppföljande singel, men hittar den på baksidan av samma skiva.
Den har en annan sorts styrka.

MacArthur Park är obönhörligen tillbakablickande, den är en saknadens hymn, en längtan.

Det nästan perfekta
Det alltid närvarande.

Det nästan outhärdliga.

Det för alltid förlorade.

Didnt we spelar i samtiden.

Det inte riktigt perfekta

Det nästan uppnådda

Det alltför oigenkännliga

Det oåtkomliga närvarande:

         ”Det är ju så bra. Så varför är det inte riktigt bra?”

Det kanske inte är så märkvärdigt vad som berättas.  Kanske inte.
Men lyssna på hur Richard Harris levererar detta: så att man inte tvivlar ett ögonblick.

Absolut självklart sant. Fullkomligt här och nu och just så. Vi lyssnar och är där.

Det är mycket märkvärdigt.

Det kom en ny sång senare samma år, på hösten.
Den handlar om katastrofer, om människans utsatthet, och de stora svep och nedslag som döden gör.

Eller: Det handlar återigen om sorg.

Återigen klätt i Webbs svävande melodier och arrangemang och levererat av Harris med en förödande saklighet som rör upp känslorna så mycket mer.

Hear them singing/All the women of Pompei/Standing with the Kansas City housewives/In doorways/In volcanoes and tornadoes on Doomsday

Dessa tre stycken räcker till ett monument.

Man kan luta sig tillbaka och vara nöjd.
De var också allt jag hade under flera år.

Men så köpte jag de där två LP-skivorna, först ”A Tramp Shining” och sedan ”The yard went on forever”.

Särskilt den första satte sin prägel på en tid, några månader kanske, i de senaste tonåren. Varje sång för sig, tillsammans i en helhet.

Jag fångades av den postromantiska cynismen (eller den post-cyniska romantiken?), av nattklubbsvisdomen, som uttrycktes så perfekt i både ord och toner.

Det är en mycket ”vuxnare” musik än vad jag egentligen lyssnade mest på när jag var 17, men det handlar ju om något som är musikens och konstens kärna, den inre sanningen, förmågan att tala till oss, med oss, i oss.

Om ensorts sanning. Den enda som finns: konstens vibrerande approximativa maktlösa sanning.

Jag kan så lite om tonsäkerhet och omfång och tonartsväxlingar och ”att sjunga rent”. Men jag vet när något är välgjort.

"The name of my sorrow" är bara en av dessa sånger som sitter som en väl inslagen spik.

The last I heard from Mary Anne

She hadn' t changed a bit – everything was in its place

Too bad I didn’t fit…

Ibland får jag för mig att Richard Harris bara var ett sorts instrument som geniet Jimmy Webb spelade på.
Andra gånger tvärtom att merparten av Webbs sånger är rätt medelmåttiga nattklubbsnummer som får sin hela lyster genom Richard Harris dramatiska leverans.

Sanningen är väl att det är ett gott partnerskap.

Webbs låtar har gått ganska bra ihop med andra, och Harris lyfter även sådant som Camelot.
Klart att det blir bra.

Det finns en bitterljuvhet i nästan alla sånger på den där första skivan, och det lilla stänket av misogyni är helt under kontroll:

På nästa skiva finns förvisso ett stycke där bitterheten ligger närmare.
Nästan för nära.
Men så bra det är:

Men oftast är det "saknaden och inget annat än saknaden", som G.O. skriver, som det handlar om.

En hastig blick över axeln på de där ögonblicken då livet tog en annan vändning, fast man kanske inte ens märkte det just då:

.

Lyssna på med vilken självklarhet mannen från Limerick återkallar en förgången amerikansk ungdom. Gestaltning, som sagt.
Inte en uns av tomrum lämnat åt tvivlet.

Richard Harris gjorde många filmer och flera skivor efter detta. Men till denna nivå var det omöjligt att nå upp igen. Det finns en sjö och sedan aldrig mer.

Flera gånger bra. Ibland riktigt bra.
Och någon gång bränner det till på allvar.
Som när han själv skriver om smärtan som delar hans födelse-ö, med en röst lånad av snickaren från Galileen. Sången har tystnat, orden finns kvar. Och smärtan:




________________________________

Lyssna också på:  In the final hours, Watermark, Lovers such as I, Gayla...